Tårtpanik!

Helgens alla tårtor. Riktigt kul och underhållande att få experimentera med de tårtorna med frukterna och den spritsade grädden – för att inte tala om den gulddekorerade chokladen på. 

Men hur gärna man ibland vill att allt ska vara perfekt så kan man inte kontrollera allt, så vi råkade ut för en smärre tårtkatastrof när det visade sig att marsipanen på en av våningstårtorna hade börjat smälta. Panik! Vi hämtade hem den och hade tack och lov såpass mycket tidsutrymme att vi helt enkelt plockade av alla dekorationer, skalade av tårtan all marsipan, spacklade om den med grädde och sen slängde på ny marsipan, fixade nya stödsugrör, monterade ihop tårtan igen, gjorde nytt kuddmönster och klistrade dit alla dekorationer igen för att på utsatt tid efter dopet köra tårtan tillbaka till festlokalen. (OH MY GOD! Vad jag aldrig vill vara med om ett sånt missöde igen!) Det var som att trycka sönder och samman allt självförtroende man hade vad beträffande tårtkunskaper och jag tänkte där och då att jag aldrig skulle göra någon tårta på beställning igen.

Men sen insåg jag någonstans att joho! Det är inte jag som lägger mig ner och dör här! Det är inte jag som låter mig nedslås med max 2-3 tårtor som gått åt pipsvängen av närmare 300 stycken tårtor! Det är inte jag som låter NLP-vaktmästaren koncentrera mig på några fjuttiga minus när det finns så många plus! Det är inte jag som är för envis för att lära mig någonting av det här! 

Så nu har jag vänt katastrof till lärdom – inte bara en gång utan faktiskt två gånger. Vi klarade att ställa allt till rätta och levererade en fin och bra tårta dvs vi vet att vi kan jobba under press, samt lärt oss att socker under marsipan är lika med marsipandöden. Och naturligtvis har jag så mycket självinsikt att jag vet att det förmodligen KAN bli fler missöden, men man lär så länge man lever.

Helt otroligt…

Ska jag på riktigt behöva byta tillbaka till min gamla telefon för att kunna vara chef över min blogg igen? Jag tycks inte alls kunna komma överens med WordPress och mitt bloggkonto. Därav bristen på blogginlägg på väldigt länge. Okej, delvis sant. Jag är någonstans mittemellan jag har glömt vad jag heter, vart jag bor och – högaktuellt – när jag fyller år. Lite mycket nu? Nja, det kan man nog säga. Eller också är det där vanliga, dygnet har alldeles för få timmar för alla mina ”borde:n”. Ja, för ”måsten” fanns ju inte har jag ju lärt mig.

 Denna veckan är lite lätt galen. Utvecklingssamtal, träning, frissatid, Rock of 80’s, födelsedagsfirande, tårtor… Längtar till nästa vecka när barnen kommer och det blir lugn och ro igen.

Fat ladies

image

Låg och skrollade kläder på appen Wish och eftersom det är kläder gjorda i länder där man anser att en size M är mer åt Xl-hållet så har jag lärt mig att kolla efter lite större storlekar, så att kläderna kanske har en chans att passa en kurvig kvinnokropp. Hittade denna klänning och blev lite smått förtjust. Dvs tills jag läste beskrivningen om plagget.

image

This dress is special designed for fat ladies. WTF?! Alltså jag ser väl att det är väl tilltagna storlekar men hallå? Fat ladies? Finkänslighet delux här va?! Här snackar vi resultatet avtändande shoppingbegär också. Men så bra, då sparade jag dom kronorna.

Ett par timmar senare…

När jag varit inne i mitt vanliga tänk ett tag igen så inser jag att det är just det positiva som är vanligt. Inte det negativa ältandet. Så att jag ägnade ett helt blogginlägg för ett tillfälle som jag hamnar i kanske 5 minuter var tredje vecka eller något var väl egentligen lite orättvist. Men strunt samma. Ibland behöver jag bena ut och ventilera. Och vem vet, kanske finns det någon mer knäppskalle där ute som suckar lättat över att inte känna sig ensam om sina små egenheter?

Fast i minnens känslor

Jag har just gjort det igen. Legat och funderat och kommit ihåg stunder som jag helst av allt skulle vilja glömma. Det är precis som om jag kan förflytta mig själv till precis den tidpunkten för flera flera år sedan och samma känslor som jag kände då väller över mig igen och ångesten blir kvävande. Skräcken när jag insåg att sovande lilla bebisen varit så nära att ramla ur den höga sängen. Sorgen när jag såg min fina mormor fridfullt vila på soffan och förstod att hon inte fanns där längre. Paniken och rädslan jag kände när han skrek åt mig. Förerdmjukelsen och mina hett rodnande kinder när jag sa något pinsamt när vi tre stod där i vintermörkret. Ångest över att jag varit så dum och skickat onödiga sms. Stygn av svartsjuka som sticker som nålar i hjärtat när han har gett någon onödigt mycket uppmärksamhet. Skulden över ord jag både yttrat och skrivit när dessa sårat…

Jag kan fortsätta i evigheter men jag vet att jag försätter mig i onödiga jobbiga känslor. Så varför gör jag så här gång på gång? Jag kan ju känna tårar bränna i nuläget för stunder som inträffade för flera år sedan. Jag ältar det förgångna som jag inte alls kan påverka nu längre. Personer har till och med kommit och gått i mitt liv och som jag ändå inte saknar, men ändå är det som en irriterande nagel i ögat om det fanns eller gjordes något som jag är mindre stolt över med dessa. Att det är så lätt att fokusera på dåliga känslor istället för att omfamna det som är bra? Självklart gör jag det ofta också, för jag hade nog gått under annars, men jag menar att jag helst hade velat slippa dras ner i dessa känslor över huvud taget. Aldrig någonsin mer. Det vore skönt att radera ur minnet. Fast då hade jag väl förmodligen inte varit den samma heller? Det är ju erfarenheter som har gjort mig till den jag är idag. Det enda jag behöver är nog egentligen en strategi för att lära mig att byta fokus snabbt. Det ska jag jobba på. (Tack och lov för Wille som aldrig låter mig ligga kvar i sängen på mornarna för länge!) För det tjänar ingenting till att behöva återuppleva känslorna av att ha gjort bort sig inför någon för hundrade gången. Jag lär mig igenting nytt den nittionionde gången. Let it go!

image

”Mamma, ska du gå på plankan?” undrade en storögd liten kille när jag masade mig upp på gåbandet och orkade mig igenom en hel timme (med undantag för välling och byte av minioner till baxen i Nalle puh, men totalt 15 min + 45 min). Pass 30 och 31/100 innan första maj avklarat. Det var väl sjutton om jag inte ska lyckas ta mig igenom denna utmaning! By the way, är lite smått oroad över… eller nej! Fel fokus! Jäklar vilken självdiciplin jag kommer få efter några månader på mitt nya jobb! Jag har gått från en arbetsplats med fika en dag i veckan till en ny med fika med säkert tre fyra gånger i veckan. Och hemma har min andra hälft som är sjukskriven gått ner 3 kg på ett par veckor eftersom han inte längre blir gödd av sin kollega. Och där fanns helt plötsligt ytterligare lite motivation till att slita på löpbandet.

P.s. Jag tycks ha kommit undan med att totalt ha skrivit fel dag till gårdagens datum helt och hållet. Men rättelse – idag är det ONSDAG den 17/2.

Onsdag 16/2-2016

Både en fördel och nackdel med de där tillbakablickarna som man blir påmind om på Fb hela tiden. En ägodel som mer eller mindre stals av myndigheter för min älskade. En nyhet som tillkännagavs för 4 år sedan utan direkt mitt medgivande, trots att jag var huvudpersonen och inte ens i ”säker vecka”. 6 år sedan min lilla farfar somnade in idag…

Jag försöker verkligen leva efter ”allt som händer, sker av en anledning” och jag kan nästan bli trött på mig själv över mina egna envisa mantran om att ”det blir bra” och ”det löser sig”. Jag vet inte om jag är överpositiv eller bara jäkligt naiv i vissa fall. Men det underlättar åtminstone. (Vad då problem med att ta en besvikelse?! Hell no!)

Jag har bytt jobb. För en vecka sedan. Det är bra. Jag utvecklas. (Nej, jag är fortfarande inget fan av att vara ny. Usch! Det går inte alls ihop med kontrollfreaket inom mig, att inte ens kunna klura ut deras tre (fyra?) olika fikascheman för all personal.) Jag förvirras (om det går mer?). Igår lärde jag mig att en kopiator är mer än bara en kopiator i vissa fall. Den här gick det scanna in ett uppslag från en bok och skicka direkt till min email, utan att så mycket som nudda vid en dator. Och jag fick höra igår att jag var modig. Tack! (Fake it till you make it!) Idag fick jag dess utom bekräftelse på att det är helt okej att klämma en å annan ungdomsroman imellanåt åt. Ja, det till och med uppmuntrades. Men glöm att jag ens tar en bok med titlar om kiss- och bajshumor! No, no, no… var det typ fem stycken om kalsonghjälten eller vad det nu var?

Idag har varit en sån där fantastisk jag-har-världens-bästa-3-åring-till-son-dag och ungen har varit mysig till tusen och glömt allt vad 3-årstrots heter och han har hela tiden delat med sig av underbara kommentarer om vad som rör sig inuti hans lilla huvud. Självklart har han massor av såna här dagar men idag fullkomligt bubblade det över.
Vi hade tex en intressant diskussion i bilen om rådjur på vägen till mina föräldrar.
Wille satt och kikade ut och konstaterade att det inte fanns några hästar i hagarna.
– Nej, dom kanske har fått gått in. Det kanske var lite kallt åt dom, sa jag. Men titta Wille! Här står det två rådjur i hagen.
– Åh! Liten häst! utbrast Wille.
– Nej, sa jag lite osäker på om han skulle veta vad rådjur är men upprepade i alla fall ”rådjur”.
– Menar du djur? frågade han fundersamt.
– Nej, RÅdjur, och kände mig rätt kass på att förklara.
– Ja, djur, sa han men lät lite tveksam.
– Du vet Bambi, sa jag fast jag inte var så säker på om det skulle betyda något mer. RÅdjUUUr, sa jag fortfarande som om han då skulle förstå.
– Jaha, sa Wille som då måste ha gett upp hoppet om sin mors förklaringsförmåga. Rådjur, upprepade han.

Jag måste komma ihåg att googla fram en bild imorgon. Undrar om det hade hjälpt om jag sagt ”liten älg” kanske?

Vår fight och min envisa tro på rättvisa

Min sambo förtjänar en stor klapp på huvudet idag. Han har varit så duktig som har pallrat sig till sjukhuset för ett sluta-röka-möte och fått tabletter för detta utskrivet. Han var dess utom mer duktig under dagen som tog tag i två jobbiga samtal. Jag vet att detta har varit jobbigt för honom så jag är stolt över honom. Det är nu fighten fortsätter. Ja, det är många som vet även om det är sjukt jobbigt. Det har vi sett till. Berättelsen behöver berättas för att rättvisan ens ska få någon chans i detta knäppa kontrollerade samhälle vi lever. Men att folk vet och stöttar hjälper.

Det här är mitt inlägg som cirkulerar på Facebook nu:

Hej!

Jag har en sambo som blir så fruktansvärt orättvist och illa behandlad av Skatteverket. För att förkorta historien så stjäl de över 600.000 kronor för honom som han har ärvt efter sin döda finska far och hävdar att det är svarta pengar. 

Förklaring:

Min sambos finska far gick hastigt bort vid julen 2009 och han ärvde en större summa pengar som han trodde var klokt att investera i sitt företag. Totalt rörde det sig om 660.000 kronor som han betalade in som skattade pengar. Allt var frid och fröjd tills den 28:de februari 2013 när Sami kom hem till sitt hus på landsbygden i Boda och upptäckte att det stod i lågor. Allt blev förstört. Minnen som fotografier, kläder, möbler, företagets bokredovisningar m.m. Inget fanns kvar. Han stod helt plötsligt som hemlös med delad vårdnad om sina två barn. Det tog ett tag men tack vare vänner och försäkringsbolaget lyckades han till slut sakta komma på fötter igen. Försäkringsbolaget  hjälpte honom med ett hus och när han träffade mig (hans sambo) var hans hus sparsamt inrett. I ett försök till att muntra upp hans barn köpte han en Camaro (dvs en muskel-bil eftersom de tre delade intresset för bilar, motorer och motorcyklar) och tillsammans skapades en ny vardag.

Under våren 2014 blev Sami plötsligt kontaktad av Skatteverket som då ifrågasatte varför det inte fanns några bokredovisningar för företaget kvar och nöjde sig inte med svaret att dessa hade brunnit upp. De hävdade att de pengar som Sami hade investerat i företaget var svarta pengar och inte alls ett arv. Lyckligtvis kunde Sami kontakta notarie som hade haft ärendet om dödsboet i Finland och uppgifter om arvet, sin finska fars identitet och bekräftelse på att de varit far och son m.m . och papper skickades från Finland till Sverige. Sami kunde även styrka från sin personliga bankman på Nordea att han hade fått ett arv från Finland. I samband med att dessa papper skickades in i slutet av juli 2014 till Skatteverket avskrev Sami sitt företag eftersom han inte hade energi att driva det längre. Behandlingstiden för ärendet skulle vara i tre månader.  Som egen-företagare betalar man f-skatt vilket Skatteverket fortsatte kräva från honom under augusti till våren 2015, trots att han åtskilliga gånger påpekade att han inte längre var företagare.

När tre månader hade gått och Sami fortfarande inte hade hört något om hur hans ärende hade blivit behandlat tog han kontakt med Skatteverket och bemöttes med orden att pappren inte hade kommit in. De hade alltså slarvat bort hans papper och fick beställas på nytt och lämnas in igen. Denna gången åkte Sami personligen in till Skatteverkets kontor i Karlstad och krävde en påskrift om att de på plats tog emot papperna. Resultatet blev en ny handläggare och en ny behandlingstid på tre månader. Handläggaren satt denna gången i Åmål.

Under de följande tre månaderna så kom ett besked från handläggaren i Åmål att papprena inte hade lämnats in och att Sami var betalningsskyldig och sen dröjde det inte förrän Kronofogden knackade på. Det skulle göras en utmätning och bl.a. Camaron skulle lämnas in. Sami visade de magiska papprena som så fantastiskt nog kan trolla bort sig själva på Skatteverket och förklarade situationen, men eftersom kronofogden och skatteverket är två olika enheter kunde de inte göra något annat än att ge Sami mer tid. Under tiden åkte Sami till Skatteverkets kontor i Åmål och lämnade in papprena för tredje gången och krävde att handläggaren skulle höra av sig när denna hade sett papprena. Det gick ganska fort och ett brev kom där de bekräftade detta men tiden gick. Kronofogden hörde av sig igen och kräver idag – onsdagen den 29:de april – att Camaron och Samis motorcykel ska lämnas in till deras kontor. Kronofogden var dock vänliga i sitt bemötande och avslöjade att såna här fall tyvärr är vanligare än man tror, och skulle göra det han kunde för att skynda på Skatteverket. Sami fick beskedet att en ny handläggare och en ny behandlingstid har hand om hans ärende eftersom det handlar om ett överklagande av ett beslut. Denna gång hade de inte några tre månader på sig utan det kunde ta längre tid eftersom det var deklarationstider förklarade de. 

Efter ett tag kom ett fastställande att Sami var betalningsskyldig och kunde överklaga om han fann beslutet otillfredsställande. Sami skickade in en överklagan och bemöttes av ett brev där de frågade vad det var han överklagade. 

Under sommaren 2015 blev försäljningen av Camaron och Ktm:n fördröjt av Kronofogden för att Sami skulle vinna tid. Men Skatteverket lät sig inte påskyndas utan till slut krävdes ändå en utförsäljning av fordonen, och då med resultatet av att årstiden påverkade priserna negativt då det var låg efterfrågan. Och det blev även en rejäl avgift från Kronofogden för att de hade förvarat fordonen i deras lokaler under en längre tid. Så den slutgiltiga reduceringen av summan som Skatteverket ansåg att Sami är skyldig blev knappt märkbar. 

Vi undrar nu om det får gå till så här? Att en svensk myndighet faktiskt stjäl helt skamlöst? Sedan är det så lustigt att så fort Sami ringt till Skatteverket för att verkligen försäkra sig om att de har alla uppgifter så får han aldrig reda på vem som är handläggaren förrän efteråt att ärendet är behandlat och ”färdigt” enligt Skatteverket. Vi upplever det som ett ständigt förhalande och en enorm ovilja att stå till svars och faktiskt medvetet sabotera ett ärende där Skatteverket faktiskt har handlat både fel och brottsligt. Vi vore väldigt tacksamma om ni ville titta på vår situation och belysa för samhället hur Skatteverket helt tar lagen i sina egna händer. 

Välkommen 2016

Börjat året med de vanliga tankarna om att det ska bli ett bra och nyttigt år som helst ska resultera i en kropp jag trivs med. Att man aldrig lär sig! Men man misslyckas ju först när man slutar försöka eller hur? Och i år har jag en ny morot. Brudtärna på min systers kommande bröllop. No biggie kanske men när de övriga tärnorna oroar sig för om klänningarna i storlek S kanske rent av riskerar att vara för stora, ja då börjar kugghjulen i min skalle att gnissla oavsett hur vis och mogen min ålder ska påvisa att jag är (eller läs bör vara).

Så vi börjar 2016 med att hoppa på utmaningen 100 träningspass före 1:a maj tillsammans med en utforskning av diverse svältkurser (nej, förlåt, dieter), och först ut har vi 5:2.

Något annat som året har fört med sig är en nyupptäckt svaghet för sotade ögonlock. Nice! Men sen har vi ju förstås självdisciplinen till att orka tvätta bort alltihop på kvällen så att man inte riskerar se ut som en tvättbjörn följande dag. Not that nice! Det där går lite in i min andra tanke jag har som jag ska bli bättre på. Bli ordentlig. Alltså missförstå mig rätt här nu. Jag KAN absolut vara ordningsam och ordentlig i de situationer som kräver att jag ska vara det. Typ jobb, bilkörning, min sons välmående, räkningar osv osv. Jag är en fullt fungerande människa, men jag är lite för mycket virrpanna. Och ja, tyvärr lite lat virrpanna på sista tiden. Och det är det jag stör mig på hos mig själv. Vi pratar planera middagar för några dagar framåt och inte behöva handla en gång om dagen på gränsen till ”jag tar vad som helst bara det går fort så jag får mat bums!”. Vi pratar den irriterande klädhögen vid sängen. Vi pratar kaoset i tvättstugan. Vi pratar tid för träning (Say whaaaat?!) och tiden för att träffa mina vänner oftare. Vi pratar ett städat hus lite oftare. Vi pratar gå och lägga sig i tid oftare (rättelse – Wille behöver ge upp för John Blund snabbare så jag FÅR somna i mer Vickie-vänlig tid). Ja, vi pratar kanske i mer allmänhet att få saker och ting gjort i bättre tid och utförande. Vad skönt att jag inte är ensam om allt detta. Puh! Det kunde ha blivit jobbigt! 😂😂😂

C9 – Dag 9

Dagens kostschema är upplagt precis som tidigare med undantag för lunchen. Shaken ska bytas ut mot en måltid på 300 kcal. Torsk med fetaostsås på jobbet så det var inga problem att vara nyttig med hjälp av Lifesum och en våg.

Vägningsdags: hmm vågen stod still både för mig och Sami.

Men annat var det med måtten.

Vickie

Bröst -1,5 cm
Arm -2 cm
Midja -3 cm
Höft -3 cm
Lår -4 cm
Vad -2 cm

Sami

Bröst -3,5 cm
Arm -1 cm
Midja -4 cm
Höft -1 cm
Lår oförändrad
Vad oförändrad

Så det var inte konstigt att regnbyxorna kändes lösa när jag drog på mig dom idag för första gången på 9 dagar.

Hur gör vi nu efteråt?
En medvetenhet har väckts. Jag har sagt nej till en uppsjö med fika under dessa 9 dagar. Det har varit 4 olika sorters tårtor, kladdkaka, pannacotta, kakor, bullar, marängsviss m.m. Hade det inte varit för C9 hade jag nog smakat på det mesta av det. Det är först när man börjar säga nej som man förstår mängden. Jag kommer att unna mig emellanåt men jag ska försöka välja mina tillfällen med större omsorg. Alla dagar är inte automatiskt unnar – dagar. Sen känner jag mig mycket piggare och magen mer tillfreds än innan trots att jag drack aloe vera gel då också, så har ju ändå kroppen fått en rejäl boost. F1 (Forevers nästa steg) står och väntar på mig och jag lovar att det inte ska behöva vänta så länge. Jag behöver bara komplettera det lite eftersom jag lånat lite ur det när Sami så glatt överraskade mig med att göra mig sällskap under C9.